48 år och många tapeter

En ung, något allvarsam kille med vit skjorta, slips, kostym och överrock - och en DN under armen.

Det var något alldeles speciellt, att få sällskap till bussen med honom, som jag just träffat, natten mellan den 29 december och den 30.

- Får jag ringa till dig? sa han.

Jag gav honom telefonnumret till Eivor, där jag skulle sova över på natten. Han skrev upp numret på tidningens marginal.

Några timmar senare ringde han. Så väl att jag gav honom rätt nummer! tänkte jag.

Vi stämde träff vid Åhléns (i Stockholm) och promenerade till Kungsgatan, där det fanns ett konditori helt nära PUB, som jag kände till. 

En stund senare promenerade vi till en restaurang på Drottninggatan för att äta - och kvällen avslutades med ett biobesök;

Och ingen av oss kan minnas vad det var för film vi såg ...

                                       Bild: Åke. 1968.

Men jag minns vår första gemensamma lägenhet i Avesta, som behövde nya tapeter. Vilken utmaning för oss, som aldrig tapetserat själva förut.

Det gick något lättare den här gången, strax före jul, med tapetsering och målning. Även om vi dragit oss för projektet väldigt länge.

Vi hann precis att hänga upp Martas egentillverkade spegel på plats och få lamporna inkopplade innan julgästerna knackade på.

Nu är det ljust och fräscht, som vi ville ha det. Lagom när det börjar bli modernt med "murriga" tapeter igen, tänker jag.

                                     Bild: Tobias. 1976.

Eller storblommigt, mönstrat?

Eller blå tapeter, som Theresia ville ha i sitt rum en gång i tiden?

                      Bild: Julen 2015.

Men den gröna tapeten, som vi har kvar från begynnelsen här i huset 1976, den tror jag aldrig vi tröttnar på.

God fortsättning ...

Julgranar och juleljus

Det är rikligt med frost ute på marken idag - och en värmande brasa i kaminen ...

Vi satt en god stund i köket och småpratade och kom osökt in på helgens begivenheter, med Luciafirande i Horndals kyrka och kärt besök av Daniel och barnbarnen.

- Tänk, att bara vara tre år och redan kunna så många ord och ha så många funderingar, utbrast jag.

                      Bild: Sofia och stallet.

- Vi har ingen trappa hemma. Vi kan köpa en! Och vi har ingen sådan där, sa Sofia och pekade.

- En brasa?

- Mmm. Vi skall köpa en sån!

- Vi har en julgran med bollar i rummet. Jag har en liten. Den blinkar! Blinka lilla stjärna.

- Åke! Så roligt att du tog med dig barnen till stranden och att ni hittade en lagom stor julgran, fortsatte jag.

- Och att granen blev klädd!

Och att vi hann med att sjunga julsånger tillsammans - och att Sofia lärde oss "Twinkle, twinkle, little star" - eller något ditåt!

Tänk så många julgranar, en del i plast, som passerat revy genom åren, kom jag att tänka på sedan.

Den första julgranen, som vi hade i vårt hem i Avesta, var ovanligt fin. Den var prydd med glitter, metallstjärnor och små glasklockor, samt ljushållare med stearinljus;

Och granen satte så småningom massor av fina skott.

Men denna gång får julgranen stå på altanen och lysa både dag och natt -

och vi kan känna att ljusslingor och moderna kulor, som inte går sönder så lätt,

är väl precis vad vi behöver ...

Stämningsfullt

Med lite god vilja kan det faktiskt bli riktigt stämningsfullt, även om det är blåsigt och 10 grader plus, som i söndags ...

                      Bild: Tomten och jul-hästen i Bruksparken.

Det var Hjul-marknad i Horndal, ett fyndigt namn, med tanke på det stora svänghjulet mitt i byn.

Åke och jag var till Horndals Brukspark först. Där var det försäljning av hantverk, kålsoppa, lotter - och kaffe i serveringen - och nybakat tunnbröd i bagarstugan;

                      Bild: Tunnbrödsbak.

Sedan tog vi en rundtur och kollade på folklivet i "centrum."

Igår var det traditionsenlig "Ljuskväll" i  Horndals växthus;

Tända stearinljus, ingenting annat, lyste överallt bland blommor och blad - och en grupp elever från Sjöviks folkhögskola sjöng julsånger i stämmor.

Mysigare kan man knappast ha det så här före jul;

                      Bild: Mats och Irene. Horndals blommor och trädgård.

Och med en varm härlig känsla inombords for jag hemåt med en fin blomma i en röd kruka.

Julstämning (eller hjulstämning) kan man aldrig få för mycket av, tycker jag ...

Att bygga

Med tanke på alla fina höstdagar, då solen strålade från en klarblå himmel - och sjön låg som en spegel - så behöver det säkert blåsa och regna ett tag;

Men växtligheten luras av plusgraderna och tror visst att det är vår.

Så skönt att få vara inomhus ...

                      Bild: Kristina i wellpappshuset.

Våren (1973) var det en "kladdkurs" i Kungsängen, som jag och Kristina var med på. Vi hade väldigt trevligt med kursledaren, alla barn och föräldrar som var med.

Det roligaste var nog den gången, som vi tillverkade "ihoprullningsbara" hus av wellpapp. 

Huset användes sedan hemma hos oss till stor glädje - men lektes sönder och samman till slut.

                     Bild: Åke och Kristina.

I samband med julen, som vi firade hos mina föräldrar i Grödinge, fick Kristina ett nytt hus, ett dockskåp med fina möbler.

Dockskåpet hade Kristina väldigt roligt med, men småbröderna som kom in i bilden så småningom, var inte så försiktiga med huset precis. Det var inte så lätt att skydda grejerna!

Dockskåpet blev ett praktiskt garage för tågskenor och bilar.

                      Bild: Daniel och Tobias i Hagaberg.

En sommardag (1979) regnade det och jag och barnen höll oss inomhus.

Daniel (6 år) jobbade energiskt med att skriva fågelnamn - och att rita av blommor i floran.

Kristina (9 år) spelade på pianot. Mors lilla Olle! 

På kvällen plockade jag fram stickor och garn och lärde Kristina att sticka - och mitt i alltihopa erbjöd hon Tobias (3½ år) att få överta dockskåpet.

Jag blev väldigt förvånad, men hon svarade med övertygelse i stämman, att hon var för stor för att leka med dockhus - och utbrast:

- Jag skall ju snart börja läsa engelska ...

Första Advent

Vid den här tiden på året, tänker jag ofta på 1970-talet, då vi bodde i Kungsängen.

Jag arbetade på Karolinska sjukhuset, som timanställd. Våra barn var små och jag hade svårt att hinna med allt till första advent; Särskilt ett år, som jag ofta återkommer till i tankarna.

Jag kände mig ledsen hela dagen på arbetet. Jag tänkte på adventsstjärnan, som inte kommit upp i fönstret.

Sent på eftermiddagen klev jag in i stora rummet hemma. Där lyste adventsstjärnan i fönstret och på bordet stod ljusstaken med de fyra ljusen och väntade. 

Jag kan fortfarande känna värmen från familjen - och adventsglädjen, som slog emot mig ...

Den här helgen var Åke och jag i Uppsala och barnbarnet Konrad fick vara med och hämta ner jullådan från vinden;

Snabbt upp med ljusstakar, dukar, stjärnor och julgranskulor. Vilken glädje och fröjd, att få se.

På söndagsmorgonen satt alla runt köksbordet och kurade. Konrad tände, efter många försök, det första ljuset i adventsstaken.

Så mysigt! Vi satt där och pratade om den stundande julen - och om hur julfint allt blivit.

                      Bild: Jul på slottet med Allmäna Sången.

Kvällen innan var Johanna och jag på Uppsala slott och lyssnade på Allmänna Sången. 

Klädda granar och ljus, färgglada klänningar och frackar - och feststämning;

                      Bild: Dirigent Maria Goundorina.

 Det var vi ju tvungna att berätta för de som inte var med.

Det blev en fin adventshelg, som avlutades på eftermiddagen i Horndals kyrka med Vi-kören.

Och hemma i vårt hus ordnade Åke med ljusstakar och adventsstjärnor, 

som vanligt ...

Stök i köket

Det är, som en junidag 2015, men jag skall trots det baka något till advent.

Jag började med en rulltårta, men kom sedan att tänka på pepparkaksdegarna och allt stök, då barnen var små ...

                      Bild: Daniel. 1978.

Vi spelade skivor med julmusik och åt deg, men många plåtar med färdiga kakor blev det ändå.

                      Bild: Kristina, Daniel, jag och Tobias. 1979.

Det var mycket värt, att få se deras stolta, glada miner.

                     Bild: Johanna, Theresia, Kristina och Tobias.1990.

De blev riktigt duktiga med tiden att baka. Så småningom behövde jag inte delta alls.

Kristina tog hand om småsyskonen, så länge som hon bodde kvar hemma.

                      Bild: Pepparkakshuset 1994.

Julen 1994 blev det ett riktigt skrytbygge. Jag vet inte hur vi bar oss åt.

Men nu skall jag väl hitta på något lättvindigt att göra - och kanske leta efter någon fin julmelodi på youtube ...

Att fylla 40 år

Idag tänker jag på Tobias trevliga 40-års-kalas i Sickla, som vi var med på i söndags.

Åh, vad han längtade efter sin födelsedag, en gång i tiden.

- Då alla löven ramlat ner, då fyller jag 4 år, sa han.

Han till och med ville påskynda lövfällningen - och plockade av bladen i träden.

                      Bild: 4-årskalas i Kungsängen. Tobias till vänster i soffan.

Varje gång Tobias fyller år, får han höra vad han sa inför sin 4-årsdag;

Precis som på sitt 40-års-kalas!

- Ja, mormor brukade berätta om det hon med, sa han med ett tålmodigt leende på läpparna.

                      Bild: Sickla.

Utanför huset var det nästan jul, med lysande träd och ljusgirlanger på balkongerna;

Och inomhus var det mysigt, varmt och skönt. Så fint att ha kalas i november!

- Mormor! Får vi inte äta tårta snart? suckade lilla Rut.

- Jag, säger detsamma, svarade jag. Men det blir nog ganska snart.

Kerstin viskade:

- Farmor! Vad önskar du dig till julklapp? Vad vill du att jag skall köpa?

- Jag önskar mig något, som du gjort själv, viskade jag.

Och hon lyste upp, som om hon fått tusen roliga idéer i sitt huvud.

Igår knäppte Åke på strömmen till ljusslingorna utanför vårt hus.

Fullmånen bättrade på effekten ordentligt -

och nu är det väl dags, att leta reda på adventsljusen snart ...

Att flytta

Dagen är grå, men den sent blommande benveden lyser upp därute ...

                      Bild: Benved. Möjligen en "Red Cascade".

Jag drar mig till minnes hösten 1981, då Åke var i färd med att avsluta sina studier och hade fått en tjänst på lasarettet i Lindesberg.

Vi undrade:

- Var skall vi bo? Är det någon, som tar över vår lägenhet här i Kungsängen? Hur skall det gå med barnens skolor, nya vänner och allt annat? Och topplån på 14,75 %.

Den 18 november gick vi omkring i vårt blivande hus, med stort kök, som vi trodde skulle passa oss bäst.

Pojkarna muttrade.

- Här vill vi inte bo!

                      Bild: Daniel och Tobias i Horndal. 1981.

På kvällen var det dags för Daniel att gå till sin handbollsträning hemma i Kungsängen.

En granne berättade senare om hur Daniel hade kommit inrusande och glad i hågen ropat till alla:

- Nu har vi köpt ett hus! Så nu har vi bara tusen kronor kvar på banken.

Dagen efteråt var det Tobias 6-årsdag och vi var uppe på morgonkvisten och sjöng för honom.

På Luciamorgonen väckte barnen mig med luciasången. Så synd, att Åke var i Rättvik och jobbade just då.

Och snart blev det jul. Så fint, att få komma till mina föräldrar i Grödinge;

Medan jag, för övrigt, nästan oavbrutet oroade mig och tänkte på flytten till Lindesberg -

och på hur det skulle gå med det ena och andra - och tänka idag att det var så längesedan ...

Att inte ge upp så lätt

Regnet vräker ner...

Jag tar en paus från fredagsstädningen och tittar på några novemberbilder från 2010, då Åke och jag bodde i Enköping.

                                   Bild: Rut hjälpte mig med disken.

Så roligt, att få bo granne med lilla Rut och Theresia och Martin.

Efter ett år ungefär flyttade våra grannar till Västerås - och Åke och jag gav snart upp med att bo i Enköping;

 I en " fågelholk" på 8:e våningen, som jag på både skämt och allvar kunde säga.

                      Bild: En presentkopp från 1967.

Nuförtiden kan det vara så här;

Häromdagen var Sara och vi damer i församlingshemmet. till "Samtal över en kaffekopp".

Vi brukar prata om dagsaktuella händelser - och ibland fördjupar vi oss i ord eller begrepp..

Sara sa:

- Hur är det? Brukar ni ge upp?

Någon suckade över datorn, som var lätt att ge upp med och en annan nämnde stickningsprojekten, som bara blev liggande o.s.v.

Jag nämnde om min mormors ofta citerade ordspråk, som jag hörde i min ungdom - och som jag säkert berättat om tidigare.

- Flytta inte ifrån dina problem! Höken sitter på flyttlasset, dit du kommer.

Så klokt att inte ge upp för lätt, fortsatte jag, men det finns ju även ett ordspråk som säger:

- Bättre fly än illa fäkta!

Det kunde vi nog skriva under på, allihopa tror jag.

I morse sa jag till Åke:

- Grannens katt, som sitter därute är allt väldigt tålmodig. Han ger visst aldrig upp försöket att fånga en mus eller en fågel.

- Nej! Han sitter där mellan klockan 7 och 11! Sedan kommer Tord, då går katten hem till sig, har jag sett ...

Ljugarbänken

Så här års ligger vårt hus mest i skugga, men en och annan solig plats kan man hitta, då solen visar sig ...

En något malplacerad plats, men fin ändå, ligger uppe vid garaget. Där ligger ett par stockar, som jag kallar för ljugarbänken.

För ett tag sedan satt jag och Konrad där och filosoferade om allt möjligt.

Han berättade om keyboarden, som han lär sig att spela på - och sedan rabblade han upp en massa toner för mig.

- Do, re, mi, fa, so, la, ti.

Och jag försökte lära mig!

I söndags firade vi mamma Johannas födelsedag och vi fick höra vad Konrad lärt sig, sedan sist på keyboarden -

                      Bild: Kusinerna Rut, Kerstin och Konrad.

och därefter var det minst tre hjälpredor, som var pigga på att hjälpa till i köket;

Och Johanna styrde och ställde hon med - och jag tänkte på hur snabbt det gick för 35 år sedan då hon föddes  - och hur glada vi kände oss över det lilla underverket.

- En flicka till, sa Åke. Precis som jag trodde.

                      Bild: Besök av syskonen på Löwenströmska sjukhuset.

Syskonen var glada de med och turades om att hålla Johanna i famnen, men lille Tobias var lite fundersam.

- Nu är inte jag gulligast längre. Nu är Smulan gulligast.

- Men du är ju fortfarande min minsta pojke, sa jag. Nu har jag två stora barn - och en liten pojke och en liten flicka.

- Mmm, sa han ...