Vintern rasat ut

När snön och kylan kommer åter, som häromdagen och regnet idag, så kan man hålla med vännen Bo, som skriver på fb.

"Efterlysning
Om våren hittas, var vänlig sänd den till södra Svealand. Mottagaren betalar alla omkostnader."

Jag log för mig själv och drog mig till minnes ...

I april 1968 var det rena sommarvärmen och Åke och jag förlovade oss på Djurgården i Stockholm på valborgsmässoaftonen. Sådant fint väder glömmer man aldrig!

Men i maj månad överraskades vi av snö och kyla och jag minns att tulpanerna stod och lyste i rött och gult i drivorna bakom mina föräldrars hus i Grödinge.

                                         Bild: Jag och Åke. 1968.

Idag hittade jag ett suddigt foto, som tagits på stranden här i Horndal i april. Isen låg kvar på Rossen och Marta och Rune hade just fått köpa sin "sommarstuga", som de var så lyckliga över.

Det var ett fasligt resande på den tiden med tåg för Åke och mig.

Jag arbetade några månader på arbetsterapin på Beckomberga sjukhus i Bromma och Åke arbetade på Avesta Jernverk i Avesta.

Vi var lite  bekymrade över var vi skulle bo, var vi skulle få arbete - men dörrarna öppnades efter hand.

                      Bild: Ombyggnation. 1976.

Inte kunde Åke och jag ana att vi efter många år kunde flytta hit till den forna "sommarstugan" - och att jag skulle sjunga vårsånger med Vi-kören i Fors idag.

- Vintern rasat ut bland våra fjällar ...

Varför är vi alltid ute?

Häromdagen var jag ute och promenerade i vinterjacka, vantar och mössa. Vinden blåste från norr ...

Trots det bestämde sig tibasten, scillan och blåsippan att slå ut. Vitsippan likaså. Var det möjligen i förrgår?

Tänk så olika det kan vara från år till år med väder och vind.

Jag kom att tänka på barnbarnet Elias, som just fyllt 15 år. Så tiden går!

                                   Bild: Elias visar att han fyllt 3 år. 2004.

Då Elias fyllde 3 år var det födelsedagsfirande vid Lillsjön i Kungsängen.

En fin plats, som vår familj har många fina minnen av, från den tid då Åke och jag och de äldsta barnen bodde på orten.

Vi hade tur med vädret och det var en härlig utedag, tyckte vi alla;

Men då Elias kom hem till sig, sa han med eftertryck:

- Varför är vi alltid ute? Folket kan väl få komma in i huset.

                      Bild: Elias, jag, Emanuel, Marta och Rune.

Året därpå fyllde Elias 4 år.

De sista dagarna i april tog Åke och jag med oss Elias och Emanuel till Horndal, där Marta och Rune tog emot oss.

Och vi passade på att gratulera Elias med sång och paket med många "gubbar", som räckte till Emanuel med.

De små pojkarna roade sig i timmar, minns jag med ett leende ...

En pullover

Igår var vi i Avesta en sväng och vädret var lite si och så, precis som idag ...

                                            Bild: Markustorget med visenten i bakgrunden.

I lördags var det gråmulet väder, men vad gjorde det. Vi var på ett trevligt kalas i Grillby. 

Vi firade Nils och Elias födelsedagar; Fast Elias var i Vänersborg på rugby, svensk mästare som han är.

                      Bild: Nils 10 år.

Det var roligt att träffa våra barn med familjer. Det var ett tag sedan sist -

och sedan få upptäcka att de tre yngsta kusinerna blivit så duktiga på att bygga med lego och att hålla en fin samtalsnivå.

Det var även en upplevelse att se det stora lagret med legobitar, så finurligt gömda under locket på kökssoffan.

                                            Bild: Sofia och Konrad.

- Så fantastiskt, att den där soffan var en bröllopspresent till mor och far för 75 år sedan. Och att soffan redan då hade några år på nacken, sa jag.

Jo, historien om "patron Palms soffa" hade alla hört talas om, minsann.

Vi pratade om allt möjligt vid matbordet och vi tjejer kom snart in på ämnet klädstilar och trasiga jeans bl.a.

Jag påmindes därmed om ordet jeans, som mor Rut och jag undrade vad det kunde vara på 1950-talet. Det var nämligen min moster Elin, som i ett brev undrade om vi behövde några jeans, i så fall kunde hon skaffa jeans till oss.

Mor och jag uttalade ordet jeans på svenska och gissade, att det kanske vara en jacka av något slag.

                                            Bild: Kristina och Knut.

- Som pullover! Mormor och hennes systrar visste inte vad det kunde vara, påminde Theresia och Johanna mig.

- Åh, så roligt att ni påminde mig om det, sa jag. Mor gissade, att det var en skänk eller en förvaringsmöbel av något slag. 

Därefter blev deras skänk i hemmet rätt och slätt en pullover. De sa alltid så förnumstigt:

- Den ligger på pullovern.

Eller:

- Lägg den på pullovern ...

Den 12 april

Solen värmer.

Sädesärlan trippar på stranden och isen på sjön är borta, citronfjärilen fladdrar förbi och småskrakarna vill inte vara med på bild ...

                      Bild: Rossen.

Det var annorlunda den här dagen 1941, för 75 år sedan. Det var påskafton, snöväder och långt ifrån vår.

Det var mors och fars bröllopsdag och det var orostider och krig i Europa;

Men en stor bröllopsfest blev det på frälsningsarmén i Malmköping ändå.

 Min mormor Hulda var bekymrad inför giftermålet och sade till mor:

- Men kära barn vad skall ni leva av?

- Jag skall gifta mig med Bertil, även om jag får bo i en koja i skogen, svarade mor så självklart.

Tänk så många gånger hennes systrar skojade med mor om det, medan Hulda så småningom log och sade:

- Det har ju gått bra för er, kära barn.

                      Bild: Far, jag, mor och Kjell. Söderköping. 1991.

För 25 år sedan bodde och arbetade Kristina i Norrköping. Det passade därför bra att ordna med mors och fars guldbröllopsfirande i Söderköping.

Festligt blev det!

                      Bild: Åke fotograferade familjen.

Den gången var det strålande sol och en härlig vårdag, liksom på diamantbröllopsdagen 2001, som firades i Uppsala.


Idag får jag fira mor och far på ett annorlunda sett - och känna saknaden ...

Att sätta fart på våren

Regnet kommer och går och det är bara två grader plus därute. När blir det vår på riktigt?

Jag letar fram en bild på en sol, som Konrad målade för ett tag sedan.

                      Bild: Solen och planeterna. Konrad.

Igår låg det en tjock, vit dimma över sjön, som om någon eldade en jättebrasa någonstans, men det var nog bara ett våtvarmt omslag som täckte isen, tänker jag nu.

Plötsligt idag försvann den blåsvarta isen på större delen av sjön. 

Snart intog de första fiskmåsarna scenen med sina ljudliga vårskrik - och sedan var det småskrakar, som tog sig fram i vattnet på långt håll ...

Vi kan därmed säga, att våren tagit ett stort steg framåt, trots kylan. Vi får se om det blir flera steg till helgen.

Jag blir alltid outsägligt förvånad, då våren bryter fram. Lika märkligt varje år!

Lika förvånad blir jag, att somrarna brukar komma.

Jag får säga som barnbarnen sa då de var här och skulle sätta sig på kökssoffan:

- Varför står det "Trevlig sommar?" Det är ju inte ens vår!

Theresia svarade snabbt:

- Det blir ju ingen sommar om ingen sätter fart, det vet ni väl? Lilla Ida sjöng ju om det!

De såg lite fundersamma ut.

Så är det nog med alla årstider tänker jag - att man skall sätta fart som lilla Ida - och upptäcker sedan att det slutat regna och att solen tittar fram ...

Inspiration

Idag gläds jag åt att se koltrasten, björktrasten, rödhaken och många fåglar därtill utanför fönstret.

Jag får inspiration av dem, men är samtidigt tacksam för lugn och ro och möjligheten till eftertanke på denna plats, men idag måste jag ta mig i kragen och vara lite nyttig.

Jag vill tro, att jag hade lite ordning och reda på mig själv en gång i tiden - och att jag hade goda rutiner.

Vi bodde i Kungsängen. Kristina och Daniel var små och jag tyckte att jag hann med det mesta, som hörde till. Jag stickade och sydde, bakade och planterade på kolonilotten ...

                     Bild: Daniel, Åke och Kristina. 1974.

Men en speciell dag var jag väldigt trött och jag sjönk ner i ett hörn i köket och suckade djupt.
Då hade även lille Tobias kommit in i bilden och Åke hade börjat studera på heltid.

Jag sa till mig själv:

- Det här går inte! Jag hinner inte med! Vad skall jag ta mig till?  Måste jag göra allt jag vant mig vid? Vad är viktigast nu? Hjälp!

I den stunden bestämde jag mig för att kämpa för att återfå glädjen i tillvaron och jag skaffade mig nya rutiner, där matstunderna (med bra mat) fortfarande var en viktig punkt i tillvaron - och sedan absolut inte glömma bort guldkanterna, som fortfarande fanns i våra liv.

                      Bild: Daniel, Kristina och Tobias. Kungsängen. 1976.

Jag gick ut med barnen och tog en stickning med mig då det var väder för det - och fortfarande kan jag känna hur viktigt det var / och fortfarande är att fånga dagens små glädjeämnen.

                     Bild: Johanna, Theresia, Tobias. Lindesberg 1987.

                     Bild: April 2011.

Men idag skall jag fortsätta att putsa fönster och inte glömma bort vad jag lärt mig sedan vi flyttade hit till Horndal 2011:

- Om du inte putsat fönstren före första maj, så blir det "trist" då vårsolen och värmen kommer, på riktigt.


Därefter får jag tänka på min vän från förr, som hade en villa med trädgård och brukade säga:

- Det man inte gjort före midsommar, det blir inte av.


Och det vi inte slutförde i vintras, det får vi väl spara till nästa vinter, tänker jag ...

Ett oväntat besök

För en stund sedan fick jag ett meddelande på fejan.

- Kolla ut genom fönstret nu så ser du oss vid garaget. Ser du oss?

Oj då! tänkte jag. Ett oväntat besök!

                      Bild: Ellen, Kerstin och Rut.

- Är det verkligen så? och jag som inte ens plockat bort konstverken, som barnbarnen målade för några dagar sedan.

Jag var ju tvungen att kolla ut genom fönstret, innan jag gjorde något annat, för säkerhets skull. Och jag tittade två gånger ...

Sedan svarade jag:

- Åh! så synd. Vi står utanför din dörr just nu, Theresia.