Sista veckan i september

Det är mycket att göra inför vintern och mest mulet väder, men naturen gör vad den kan för att lysa upp därute ...

Lönnen och asken efter stora vägen är riktiga sevärdheter så här års, trots molnen ovanför.

Jag stannade till med bilen och vevade ner en ruta på vägen hemåt igår.

Jag tog en tur i trädgården.

Nere på stranden lutade en färggrann rönn emot den höga, grova tallens bark. Som ett konstverk!

En dag tittade solen fram i svampskogen. Det fanns massor med svamp, men jag tänkte som alltid på den svampkunnige grannen i Kungsängen som hade sina åsikter och sa:

- Ser svamparna goda ut? Är du säker på vad det är för svamp? Man behöver inte plocka allt man ser!

Jag hittade en murkla, som såg fin ut. Det fanns hundratals av dem, men jag var skeptisk till dem.

Då jag kom hem läste jag att biskopsmössan kan vara både lömsk och giftig. Därmed åkte den ut!

Igår plockade jag av de sista tomaterna i växthuset. Plommontomaterna gillade vi bäst!

Det får vi komma ihåg till nästa säsong.


I nästa vecka skall jag gräva upp potatisen, som Knut var med och satte i somras.

- Får jag ta upp din potatis Knut? undrade jag i mobilen idag. Och lägga ner dem i matkällaren?

- Jaa, det får du, svarade han så glad och stolt ...

Septembersol och lite rusk

Höstrusk idag!

Men " September den är till glädje och tröst, som en gyllene bro mellan sommar och höst. En bro som gör vägen lätt att gå, i sakta mak, mot höstdagar grå."

Ingvar Björkdahls dikter kommer ofta till användning då "Vi-kören" är ute i olika sammanhang.

Vännen som köpte boken en gång i tiden på rea, gjorde verkligen ett fynd den gången ...

                      Bild: Första åket! Rut, Johanna och Konrad.

Lördagen bjöd på en gyllene bro mellan sommar och höst, som poeten skrev så uttrycksfullt.

Jag och några barn och vuxna i familjen sammanstrålade på Gröna Lund. Vi var förberedda på mulet väder och var ordentligt påklädda allihopa;

Men ganska snart värmde solen rejält och jag fick famnen full med tröjor, att bära på.

Det var ju en bra syssla för mig, som inte planerade att åka i karusellerna utan bara ville vara med som en extra vuxen.

Jag njöt av de fina planteringarna och drog benen efter mig, då Emanuel kom stegande och tog mig under armen och sa:

- Vi kan väl inte tappa bort dig, mormor! Skall jag skriva mitt mobilnummer på din arm också? skojade han.

                      Bild: Tobias och Theresia. 1993.

Jag räknade ut att det var 24 år sedan jag var på Gröna Lund sist. Tobias sommarjobbade där och Åke och jag och småflickorna passade på att hälsa på honom en dag.

Jag kände faktiskt igen mig. Det fanns några attraktioner kvar som Lustiga Huset och något mer, men Pariserhjulet, som Åke och jag åkte med på vår förlovningsdag 1968, såg jag inte till.

                                            Bild: Insane.

Högt uppe i luften var det många nyheter för mig, som kommit till under senare år. Det mesta
verkade farligt i mina ögon, men det var väl inte alla, som tyckte det.

                                            Bild: Slänggungan, Eclipse.

Idag är det härligt att tänka på de sommarvarma dagarna som vi fick, samtidigt måste jag hålla med Dogge Doggelito, som skrev i Dagen idag:

- Jag övar på att njuta av rusket ...

Svampar och solrosor

Tänk, vad en spricka i foten kan ställa till det, bara för att man inte ser sig för i en trappa ...

Som tur var gick det ganska bra ändå, men efter någon vecka var lille Knut på besök. Han hade tagit med sig sin läkarväska och gav mig en ordentlig behandling med både mediciner och blodtryckskontroller och jag vet inte allt.

Det var väl därför, som jag kunnat ta mig ut i svampskogen med Åke denna vecka, trots att det var väldigt risigt och uppkört i skogen efter skogsavverkningen förra hösten.

På tisdag förmiddag kom kusin Arne och Elsebeth på en snabbvisit. Så roligt! att de hittade hit och hade med sig solrosor, som jag saknat i år.

På eftermiddagen kom Idave och hennes vän Åke på besök. Så roligt att det blev av!

                      Bild: 80-årskalas på altanen. 1976.

Det var 41 år sedan Idave var här på Ellens och Viktors 80-årskalas. På bilden ovan sitter hon med sin dotter Christin och maken Ramon.

Viktors systrar Ragnhild, Signe, Maja sitter på rad och Viktor syns borta på gaveln.

                      Bild: På gaveln sitter min far Bertil, mor Rut med lille Tobias i knät.

Det var det första stora kalaset som ägde rum på altanen. Huset var ju precis ut- och nybyggt då.

Jag kan tänka mig att Marta och Rune hade haft bråttom att få allt i ordning.

Och häromdagen fick vi anledning att prata gamla minnen tillsammans med Idave, som förresten sa:

- Jag minns att du skrubbade potatisen nere i sjön.

Det var väldigt roligt att höra både om det och allt annat ...

Östergården

Idag har det regnat mest hela tiden, men i lördags var det lyckligtvis en härlig sommardag ...

Mina kusiner med respektive träffades denna sommar på Uvsta Östergård, som numera är en gård med bl.a café, servering och försäljning av gamla ting.

Det var på den gården, som min kära moster Alva och Lennart bodde en gång i tiden.

Tänk! att jag och min lillebror som bodde i Göteborg som barn, fick komma dit ibland och hälsa på dem och våra små kusiner.

För att inte tala om glädjen med alla kor, kalvar, hästar, höns och katter och allt annat.

                                            Bild: Ladugården, som den ser ut numera.

Åh, så många minnen, som strömmade över mig då jag klev in i ladugården. Jag kunde nästan peka ut platsen där kalven Rosengull hade haft sin kätte. Hos henne satt jag så fort jag hann den sommaren.

Och ut och in i ladugården flög svalorna till sina bon och jag mockade och gjorde fint till korna, trodde jag iallafall.

Tänk så många fina minnen från Alva och Lennart vi kusiner hade att berätta om för varandra.

- Tänk så roligt det skulle varit för moster Alva att gå omkring här. Hon som var så konstnärlig och händig på alla sätt. Hon skulle gillat att ta emot folk, baka och servera här.

Men det var andra tider då med så mycket annat att göra. Som att mjölka t ex.

Till kaffet fick vi tårta. Så fantastiskt god.

- Vet ni om att det här hör till min nya diet? sa jag.

- Aha, minst en tårta om dagen, skrattade vi.


Men nu är det vardag igen ...